Torsdag - 14 jan.

Inte mycket bloggning numer inte... tror det är för att för många lärt känna till den och inte de jag brukade bolla med..

Just nu så känns allt fail, tror det är för att jag har blivit lite beroende av en person. En person jag bryr mig väldigt mycket om och som är väldigt fin. Skillnaden är att personen vill ha ett förhållande med mig och jag vet inte om jag vill det tillbaka. Även om jag tycker om personen så vill jag veta att jag är kär och att jag kan tänka mig att vara tillsammans länge.

Så jag föreslog en paus och nu har det varit konstigheter hela tiden... Ena sekunden är det paus men sen ville personen inte och jag förklarade att vi inte ska bryta helt utan ta ner det lite. Så man hinner känna efter och veta mer vad man vill, om man verkligen saknar personen osv.

Men det har blivit fel, det har blivit sååå fel... Nu känns det bara som att man är rädd för att mista personen hela tiden och då blir det rädslan som gör att man håller fast. Inte för att man har andra känslor. Jag hoppas ni förstår hur jag menar?

Ni vet den där känslan när man har t.ex. en nalle som varit med en hela livet och som man kanske inte gör så mycket med men en dag märker man att nallen är borta och man får panik och börjar leta. Lite den sortens rädsla.

När jag träffar folk som jag kan ha nära är det speciellt, för mig känns det lätt att prata med människor och ta kontakt etc. men det känns svårt att hitta folk som jag kan prata och vara "normal" med, därför är jag rädd att förlora den här personen för jag kan det. Men jag orkar inte gå runt och vara rädd bara för att personen ska bevisa något ena dagen och andra dagen inte kan.

Jag vill kunna slappna av och känna att det går att vara ifrån varandra ett tag och sedan lugnt kunna komma tillbaka. Jag klarar verkligen inte av press och krav ifrån ett förhållande, det ska vara passionerat, enkelt och bara glida in i det normala. Nu känns det konstlat även om jag förstår precis vad som föresgår i din hjärna. Du är precis som jag var förr....

Jag tycker om dig men det här går verkligen inte... Jag är ska nog hålla mig för mig själv, jag tror det är bäst för dig också så att jag inte sårar dig.

Så nu är det kanske dags att röra sig igen... vem vet vart? Söder utanför gränsen kanske?